Tillsammans är man mindre ensam

Har du en berättelse om Harry Potter och hans magiska värld? Harry Potter-fan fiction hör hemma i detta forum. Du bestämmer handlingen!

Tillsammans är man mindre ensam

Inläggav Mello mån 19 jul 2010, 15:57

Inledning.

Det var för en gångs skull relativt tyst uppe i uppehållsrummet. Mycket berodde på att klockan var sent gången och bara de flitigaste eleverna var fortfarande uppe, tampandes med sina studier.

En penna slogs tankspritt mot det nedkluddade anteckningsblocket undertiden som en fjäder sattes tillbaka i sitt bläckhorn.

"Steph, kan du påminna mig varför vi går i Ravenclaw?"

"För att vi har stor potential, antar jag", Stephanie slutade leka med pennan och såg in i gröngula ögon som misstroget mötte hennes blick.

"Men om jag inte vill använda denna potential då?" Aarin hade flyttat på sin halvfärdiga uppsats och lade sig nu demonstrativt ned på bordet. "Varför är inte Wade här och hjälper oss med historiauppsatsen?" muttrade hon sedan tjurigt.

"För att han är bög", svarade den äldre flickan reflexmässigt, men hon ändrade snart sitt svar. "… och för att han redan har lämnat in den och lade sig tidigt ikväll."

"Var det inte du som skulle sluta med det där?"

"Jo, jag vet. Men det är svårare än du tror!" försvarade sig Stephanie, dock lät hon inte speciellt övertygande. "Seså, om vi hjälps åt nu borde vi hinna klart på mindre än en timme. Skriv vidare nu."

"Jag kan då inte se att du skriver", Aarin hade ingen lust att fortsätta plugga, speciellt inte när Stephanie lät som hennes mamma.

"Jag skriver som vanligt mina kladdar med blyerts, min fjäderpenna kladdar så om jag inte anstränger mig."

"Det är för att du är dålig", retades Aarin med ett pillemariskt leende, men hon tog åter igen upp skrivandet.

"Är jag inte alls! Jag är bara ovan efter sommaren, det är allt", minen som Stephanie fick till svar fick henne att nästan seriöst vilja trycka ned sina pergamentsrullar i sin bästa väns hals. Nästan.

Tystnaden lade sig över dem när de åter gick till sitt studerande, men de såg allt mer skeptiskt mot varandra när de tillslut var de sista kvar i rummet.

"Du, vad sägs som att lägga sig nu och skriva av någon utav de andra innan lektionen imorgon?"

"Bästa idén jag hört på hela dagen!" svarade Stephanie och rafsade ner alla sina papper i sin skolväska som stod intill deras bord.

"Well, klockan är cirka två på morgonen så du lär får höra fler smarta uttalanden denna dag", inflikade Aarin och följde efter sin vän mot trappan till deras sovsal.

*~oOo~*

Så förberedda man kunde ha förväntat sig utav dem begav sig de två eleverna till sin lektion nästa morgon. Det krävdes en del charm och några askar choklad, men de fick in uppsatsen i tid. Efter att de gett den till professor Binks med varsitt stort leende på läpparna började de söka efter sin käre vän. De hade inte sett honom vid frukosten och då uppsatserna skulle rättas idag hade de ingen lektion, de hade alltså ingen aning om vart han kunde vara.

De fann honom nere på tredje våningen, omgiven utav Gryffindorelever som precis börjat sitt fjärde år.

"Han är helt otrolig!" suckade Stephanie och slängde med huvudet för att få luggen ur ögonen. "Övargav han oss för den där lilla saken?"

"Nja, killen ser inte ut som hans typ, snarare ett tidsfördriv", Aarin studerade killen Wade nu lagt armen om, hans leende verkade smälta rakt igenom den yngre killen.

"Vad oanständigt! Och nu tycker jag att han har lekt färdigt för stunden, WADE!" Den längre killen med sandgult hår slängde en blick åt deras håll, för att sedan ignorera dem totalt.

"Men vad i helvete!" morrade Aarin stött. "OI, WAAAAADE!" ropade hon ut över korridoren, vilket resulterade i flertaliga blickar från de andra eleverna.

Nu nickade deras vän åt skaran och gick lugnt fram mot de två väntande tjejerna. Precis innan han kommit fram till dem vände han sig om och gjorde en enkel gest mot en utav killarna och Stephanie tycktes uppfatta de tysta ord han gjorde som "Call me."

"Wade?" Hon såg misstänksamt mot honom.

"Ja?" Han log och gav de båda en klapp på axeln.

"Vet du ens vad en telefon är?"

"… Nej?" Han såg oförstående på sin rödhårige vän.

"Varför gjorde du då sådär!"

"Jag tyckte det såg sexigt ut när du gjorde så förut", Wades svar fick Aarin att vika sig av skratt.

"Man jag har en telefon, det är skillnad!" försökte Stephanie klargöra, men Wade viftade enkelt bort det.

"Men det blir en utmaning för dem, så får jag se hur motiverade de är!"

"Kom nu, donjuan. Vi måste skynda oss om vi ska hinna träna till quidditchuttagningen under håltimmen", Aarin grep tag i Wades öra innan han hann protestera om fler romanser och drog med sig honom mot den stora porten, men hon släppte snart och de gick alla tre sida vid sida på väg mot planen.


----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hejsan, kära läsare!
Detta är då alltså inledningen på min nya fic om dessa tre tokstollar. Hoppas att ni kommer uppskatta den. :D
I kapitel I kommer jag skriva ur Stephanies synvinkel, sedan får vi se vem som kommer efter det. I denna får man in liten inblick i de alla tre, tänkte att man lättare skulle se karaktärerna så, nu kommer ni få lära känna dem på djupet.
Denna fic är inte en utav dem där karaktärerna träffar Harry Potter och hjälper honom i hans kamp. De må kanske möta honom, vem vet? Men jag tvivlar på att de kommer bli så involverade, men vi får se, man vet aldrig riktigt vad de kan hitta på! I alla fall, detta kommer mera vara om deras liv, kanske inte en spännande kamp mot ondska, utan en kamp mot oförstående lärare, växande läxberg, kärlek, ovänner och finnar!
Hahaha nej, men nog kan man hitta tillräckligt med äventyr i tre ungdommars liv, speciellt nu när de står på gränsen till vuxenlivet och går i skola där allt kan hända...

Love Mello.
Simply because you can breathe, doesn't mean you're alive, or that you really live.
Which came first, the music or the misery?

Användarvisningsbild
Mello
Mugglare
 
Inlägg: 43
Blev medlem: mån 19 jul 2010, 15:50
Ort: Stockholm
Blogg: Se blogg (11)


Re: Tillsammans är man mindre ensam

Inläggav ni-vet-vem mån 19 jul 2010, 17:51

Jättebra! Vill veta vart det här ska leda! Skriv mera! (:
Dear silly people, whoever said words can never hurt you? Obviously, Avada Kedavra and Crucio can.

Användarvisningsbild
ni-vet-vem
Drake
 
Inlägg: 367
Blev medlem: tor 01 jul 2010, 02:25
Blogg: Se blogg (0)


Re: Tillsammans är man mindre ensam

Inläggav Arya mån 19 jul 2010, 23:46

haha! :lol: Du skriver bra och får in humor i det hela på ett magiskt sätt!
Denna verkar som en riktigt bra fanfic, så snälla, kom med fortsättningen nu! ;)
Den blomma som blommar i skuggan är den mest sällsynta och vackraste av dem alla.

Användarvisningsbild
Arya
Dödsätare
 
Inlägg: 2376
Blev medlem: ons 14 jan 2009, 15:28
Ort: Skåne
Blogg: Se blogg (2)


Re: Tillsammans är man mindre ensam

Inläggav Mello tis 20 jul 2010, 09:42

Tack så mycket för de snälla kommentarerna! Det är indeed en mer komisk serie, men om jag känner mig själv så kommer det blandas in många andra gener i den.
Nu lägger jag upp kapitel ett, två kommer imorgon :D Enjoy!
Simply because you can breathe, doesn't mean you're alive, or that you really live.
Which came first, the music or the misery?

Användarvisningsbild
Mello
Mugglare
 
Inlägg: 43
Blev medlem: mån 19 jul 2010, 15:50
Ort: Stockholm
Blogg: Se blogg (11)


KAPITEL l

Inläggav Mello tis 20 jul 2010, 09:48

Kapitel I.
Tvillingförvirring
Stephanie

Första gången Stephanie hade suttit på en flygande kvast hade hon varit extremt nevös, men känslan utav frihet hade manat henne till flera försök. Andra gången hade resulterat i att hon nästan krockat med astronomitornet, vilket skrämt den blott elvaåriga flickan halvt fördärvad.

Nu såg man henne knappt när hon väl sparkat iväg från den fasta marken, hennes skicklighet hade blivit enorm med flera års träning. Stephanie kunde bokstavligen köra lika bra med ena handen bakbunden som med båda, något som var naturligt för henne då hon detta år brann för att få gå med Ravenclaws quidditchlag.

Hon gjorde en skarp sväng och slog iväg den hårda bollen tillbaka till Aarin. Hon hade alltid ogillat bollarna som kallades dunkare, trots att hon fascinerades utav dem. Hon hade sett många underliga saker de år hon varit elev på Hogwarts, men dunkarna var en utav de saker som verkligen fått henne att förstå att detta var annorlunda. Fel men ändå rätt. Hon kunde citera sin favorit julkalender Mysteriet på Greveholm utantill och en utav favorit scenerna var alltid när pappa Leif skall se om han kan få sin hammare att flyga och får den på foten istället. Hans min hade get henne många timmars skratt. Men det han snällt förklarat för Lillan precis innan fängslade henne mycket nu. "… Allt som flyger måste göra någonting; snurra, flaxa eller så…" Kvicken hade vingar och klonken var egentligen en vanlig, stor boll som var formad på annat sätt. Visst att skolans kvastar såg ut som kvasten på mormor och morfars kolonilott, men där var det skillnad; häxor och trollkarlar skulle ju flyga runt på kvastar, eller hur? Det visste ju varenda unge hemma.

Nej, dunkarna hade varit en utav de saker som fått henne att inse att ingenting var vad det såg ut att vara. Nog för att de gav ifrån sig konstiga ljud, men flaxa gjorde de minsann inte.

"MEN KAN NI SLUTA SKICKA DE FÖRBANNADE BOLLARNA MOT MIG!" vrålade Wade irriterat när han återigen fick väja för ett inkommande objektet som hade samma hastighet som en kanonkula.

"Ups, my bad!" Stephanie var snabbt där och drämde till den bruna bollen hårt när den vände för att göra en ny attack mot den blonda pojken. Hon slängde sen blick mot Aarin som precis tog hand om den andra dunkaren. De hade planen under kontroll, inga risker för olyck-!

Stephanie hann precis höja armarna till skydd mot det farande föremålet. Det träffade henne med en dov duns. Hon öppnade försiktigt ögonen för att precis hinna se hur klonken smidigt fångades upp under henne utav Wade. Han räckte barnsligt ut tungan åt henne innan han log ett pillemariskt leende och flög upp jämte henne.

"Ni är alla tre otroligt skickliga… när ni inte beter er som barn." Ravenclaws quidditchkapten, Roger Davies, anslöt sig till de båda med ett leende på läpparna. Stephanie hoppades innerligt att han var nöjd med beslutet att hjälpa dem träna denna förmiddag.

"Barn?" Hon fick en knuff i sidan utav Wade som försökte se alldeles förstörd ut, tyvärr lyckades han inte så bra.

"Nu tycker jag du överdriver lite." just som hon instämt med sin kamrat svischade en figur med kort rött hår förbi. Aarin hade tydligen bestämt sig för att jaga dunkaren istället. "Oh."

"Jag ser fram emot att se er tre på uttagningen. Vi kan behöva lite muntrare stämning i laget." ett leende dansade över Davies läppar och Stephanie kunde inte låta bli att le ett retsamt tillbaka innan han flög ned mot marken. Hon förstod att han var mycket eftertraktad, mannen såg ju precis inte illa ut!

"Damn, that's hot." Wade visslade lågt och drog handen genom håret, en vana han fått under senare år.

"Du vet, om du fortsätter sådär kommer du bli skallig en vacker dag."

"Jag, skallig?" Wade såg på sin hand innan han puttade till Stephanie med den. "Jag tror bestämt att du misstar mig med någon annan." De såg på varandra i tystnad innan de båda började skratta.

En vinkning från Aarin fick de båda att styra ned till marknivå där hon väntade lite halvt mörbultad. Att jaga dunkare var nog ingen bra idé.

*~oOo~*

Något senare var de tre ungdomarna nere i de undre delarna utav slottet. Håltimmen var slut och det var dags för nästa lektion. Trolldryckslära. Fuck.

"Jag hoppas att alla har läst på det vi gick igenom förra gången, annars riskerar resultaten att bli smärre… oönskade." Stephanie såg spänt ned i sin kittel, professor Snape gjorde henne alltid så nervös. Det gjorde inte precis saken bättre att det verkligen var farliga saker de höll på med nu. För varje år som gick intalade hon sig själv att göra precis som professorn sade, så att ingenting skulle gå snett och kanske få ett bättre betyg på köpet, och för varje år som gick lyckades professor Snape alltid hitta något fel i hennes röror.

"Ska man verkligen ha i en hel näve malört?" frågade Wade lågt när alla satt igång med sina blandningar. Han såg misstroget på texten i den nya boken för året.

"Jag tror det, om man läser senare så blir det uppvägt utav de andra sakerna. Här, kolla." svarade hans partner för lektionen, en muskulös kille med brunt hår från Hufflepuff. Wade följde vart han pekade och nickade instämmande.

"Det verkar stämma."

"Elementärt, min käre Lacroix." Stephanie fick kväva en fnittring, när Wade och Brian Lane gick igång kunde de vara hysteriskt roliga.

Brian hade varit den första som pratat med Stepahine under resan till Hogwarts, och de hade inte slutat förrän de kommit fram till elevhemshatten. Tyvärr hade de hamnat i olika elevhem, men inte brutit kontakten för det. De var riktigt nära vänner nu och hon var glad över att de i alla fall hade några lektioner i veckan tillsammans. Hon arbetade nästan alltid med Aarin när de blandade trolldrycker och Wade var alltid med Brian. De kom riktigt bra överens, hade samma sjuka humor också.

"Cooper." Stephanie såg upp mot Snapes svarta skepnad.

"Jag hoppas ni är medvetna om att blandningen borde ha fått en lila nyans vid denna tid."

"Åh?" Hon såg hjälpande mellan deras dryck, som ännu var klargrön, och Aarin som stressat bläddrade i sin lärobok efter hjälp. "Ehm, den slår nog över alldeles strax."

"Vi får väl hoppas." Snape svepte manteln om sig och gick vidare.

"Wow, ni är sååå körda." Wade lutade sig nonchalant mot bordet och log överlägset. Men han fick snabbt flytta på sig då Aarin försökte slå honom i huvudet med trolldrycksboken. Hon träffade tyvärr bara hans arm.

"Nästa år tar jag med mig karamellfärger." suckade Stephanie missnöjt och begravde ansiktet i boken. Ännu en bakläxa utav professor Snape. Great.

*~oOo~*

Lunch var alltid ett välkomnat avbrott för de flesta eleverna. Stephanie hade alltid hatat själva lunchmomentet i hennes gamla skola. Man stressade dit och stod i långa köer för mat som du ändå var relativt säker på att du inte kunde äta. Att hitta platser i matsalen var som att hitta anhöriga vid en flygplats. Fullt med folk överallt och det var som om båda parter på något mystiskt vis rörde sig ifrån varandra.

Här hade alla elevhem var sitt långbord där hela elevhemmet fick plats. Salen var väl upplyst utav alla ljus och de slängde ett hemtrevligt sken. Högt i tak också, fast ingen visste säkert hur högt det var eftersom det var förtrollat att visa vädret utanför. Sommaren hade inte riktigt försvunnit ännu och taket visade blå himmel med några små fluffiga vita moln.

Wade skrattade åt någonting Brian sagt innan de knockade ihop knogarna och skildes åt vid borden. Stephanie och Aarin vinkade av honom och satte sig ned vid Wade. Blåa fanor hängde över deras bord.

Det fanns en hel del oskrivna regler på Hogwarts, de flesta utav dem gällande mellan elevhemmen. Vid alla ceremonier och middagar skulle man självklart sitta med sitt elevhem, men under de vanliga måltiderna som var frivilliga då? Man fick egentligen sitta vart man ville, men det hade gjorts klart mellan eleverna att man inte satte sig vid något annat bord än det du tillhörde. Det bara var så helt enkelt. Reglerna passerades ned genom eleverna och fortsatte på så vis. Många hade bekanta eller vänner i de andra hemmen då man varit vän innan skolan börjat och nästan alla klasser hölls med ett annat elevhem, dock verkade många elever från Slytherin inte uppskatta detta heller, men man satt ändå alltid "hos sina egna". Inte ens par satt hos varandra, de enda man såg sitta och gulla med varandra var de som gick i samma elevhem. Över allt annars på skolan var det okej att umgås med varandra eller uttrycka sin kärlek. Stora salen var speciell helt enkelt.

Stephanie hade vant sig vid det, hon hoppades bara att alla kunde hålla sig vid en sällskaplig nivå med varandra. Vissa elever tog elevhemstävlingen lite väl strängt.

"Hallå snyggingar!" Stephanie vände sig bort från pajen hon ätit på. Längs bordet gick två långa tjejer med gulrödrandiga slipsar. Två väldigt nära vänner från Gryffindor; Carly Lethcoe och Erin Klein.

"Vet ni när vår nästa lektion börjar?" frågade Carly och stal en utav Wades thékakor.

"Kloockan ett, soom vanligt. Dåra?" svarade Aarin med munnen full utav citronchesecake. En av hennes favoriter.

Diskussionerna fortsatte livligt, likt de alltid gjorde. De två eftertraktade Gryffindortjejerna hade alltid någonting nytt att berätta. De visste det mesta om alla. "Alla" som i de folk ville höra om.

"Så Wade, hur kommer det sig att förstaårseleverna redan pratar om dig?" Erin lade en slinga utav sitt låga, bruna hår och kisade eftertänksamt mot sin vän.

"Åh, redan?" Wade spejade mot bordet med den röda flaggan där ett antal elever åt sin lunch. Några hade intresserat sig för deras samtal efter Erins utrop vid deras entré och kollade då och då åt deras håll.

"Ta det lugnt, bara tjejerna än så länge." Carly gav honom en tröstande klapp på huvudet.

"Äsch, de dem några år så kommer de springandes."

"På tal om… sånt. Gissa vem vi tränade Quidditch med i morse." Stephanie var väldigt angelägen om att få berätta om deras träningsledare från just denna morgon.

"Victor Krum? Nej, berätta!" Erin såg mellan de tre, nyfikenheten lyste om henne. Stephanie tog en paus innan hon svarade, detta var stort. Det spelade ingen roll om man var i samma elevhem som honom eller inte, Davies var jävligt snygg. Hela skolan visste det.

"Davies."

"Roger Davies!" Carly höll på att sätta Wades thé i halsen. "Kaptenen för ert lag?"

De nickade alla tre nöjt. Att ha tränat med Davies utan att vara med i laget var någonting man kunde gotta sig åt.

"Vi mötte honom igår i uppehållsrummet…" började Aarin.

"Han fick en ask bertibotts…" fyllde Stephanie in.

"Vi fick lite privat träning."

"Perfekt."

"Super."

Erin såg mellan de två rödhåringarna som log mot varandra.

"Någonting annat som är obehagligt perfekt är ni två."

"Vi?" svarade de båda i förvånat i kör, vilket resulterade i skratt runt bordet.

"Ni är fan som tvillingar. Ni beter er precis som Fred och George." Hon slängde en blick mot två ganska högljuda rödhåriga killar längre bort. "Man skulle kunna tro att ni alla fyra är tvillingar. Fyrlingar… Whatever."

"Vi två och dem, det skulle bli ganska så weird. Eller hur?" Stephanie såg bort mot tvillingarna som verkade vara klara med sin lunch. Klart, de såg verkligen inte dåliga ut, och de hade sannerligen humor. Hon hade bara inte tänkt på dem på det sättet. Och skulle det inte bli ganska jobbigt att vara tillsammans med en utav dem om man inte kunde skilja på dem? Lite pinsamt.

"När man talar om trollen… Fred! George!" De båda pojkarna vände sig samtidigt mot Carly med ett leende på läpparna.

"Ni kallade på oss."

"Kan inte ni hocka upp med Steph och Aarin här, för skojs skull?" Det blev ett ögonblicks tystnad innan alla skrattade åt Carlys förslag. Stephanie vände ansiktet mot sin övergivna paj då hon inte ville att de andra skulle se att hon rodnat lite av förslaget.

"Tja, det är ett förslag man inte tackar nej till." hon såg upp och mötte Freds, nej Georges. Eller var det Fred? En utav brödernas blick. Han höll kvar den.

De båda Weasleybröderna lämnade efter ett tag deras bord, Erin och Carly lika så.

"Jaha, då är det i alla fall en något mer intressant lektion kvar på dagen." konstaterade Wade muntert och slängde axelremmen till väskan över ena axeln.

"Mm." Stephanie såg fundersamt ned på sin kjol och strök varsamt bort lite osynligt dam, mest för att ha någonting att kolla på. Hade han verkligen menat det? Hade verkligen killen flörtat med henne? Och det värsta utav allt var inte att han var dum i huvudet, luktade illa i munnen, machokomplex, så som det brukade vara.

Det värsta utav allt var att hon inte hade någon som helst aning om det var Fred eller George.
Simply because you can breathe, doesn't mean you're alive, or that you really live.
Which came first, the music or the misery?

Användarvisningsbild
Mello
Mugglare
 
Inlägg: 43
Blev medlem: mån 19 jul 2010, 15:50
Ort: Stockholm
Blogg: Se blogg (11)


Re: Tillsammans är man mindre ensam

Inläggav Ha<3Gi tis 20 jul 2010, 10:10

Riktigt trevlig läsning! :D
Jag vill gärna läsa mer!
"To fight like a girl is to death and without mercy."
// Emilie Autumn.

“This isn’t the end of the war. It hasn’t even started yet.”
// Vox, the female elven warrior © Ha<3Gi

Användarvisningsbild
Ha<3Gi
Trolldomsminister
 
Inlägg: 8341
Blev medlem: sön 25 jan 2009, 19:38
Ort: Någonstans mellan The Wizarding World och Middle-Earth :D
Blogg: Se blogg (26)


KAPITEL ll

Inläggav Mello ons 21 jul 2010, 09:19

Kapitel II
Uttagningen
Aarin

Fullkomligen utmattad slängde sig den unga tjejen ned på sin säng. De hade alla spenderat kvällen med näsorna i deras böcker om trolldryckskonst. Mer eller mindre förgäves då tankarna snart varit på annat håll och lika så samtalen. Som vanligt. De hade tagit mycket längre tid än väntat att göra klart kompletteringsuppgiften.

Aarin suckade trött och vände på sig. Ögonen såg likt oräkneliga gånger förut upp mot taket. Fingrarna pillade rastlöst på det mörkblåa överkastet. Mindre än tre år kvar nu.

Hon hade alltid hatat att tänka på framtiden, varför bekymra sig när det fanns nog med problem i nuet? Tyvärr var det inte många som delade hennes ångest. Många följde i sina föräldrars jobbval, aurorer var även populärt. De flesta hade långsamt börjat styra in sig på vägen som skulle komma att bli deras egen. Själv var hon kvar vid vägskälet.

Hon hade mycket blandade känslor vad det gällde de kommande GET proven. Det skulle bli skönt att få klart för sig vilka ämnen hon verkligen var bra i och skulle satsa på. Men vilka skulle hon kämpa med? Nästan alla gjorde en kraftansträngning på kurser som skulle hjälpa dem att få de yrken de strävade efter. Att vara karriärsmart eller vad det nu hette. Men hon viste fortfarande inte. Tiden tickade hela tiden obarmhärtigt bort utan att hon kunde göra någonting åt det. Än kunde hon bara se till att sköta sig likt förut. Det gällde att ligga i. Tempot hade verkligen ökat detta år.

Ett lågt stön undkom hennes läppar då hon reste på sig för att göra sig klar för natten. Hon var väldigt säker på att det skulle bli svårt att somna ikväll då uttagningen till Ravenclaws quidditchlag skulle äga rum imorgon, men det skadade inte att åtminstone försöka. Även om hon var klarvaken i huvudet var hennes kropp i stort behov utav vila efter den långa dagen.

"Lumos!" viskade hon lugnt och riktade skenet från sin trollstav mot boken som låg lutad mot den övre sängkanten. Samantha Summers, en utav de fyra flickorna hon delade sovsalen med, stönade till och vände på sig. Aarin kikade åt höger, men allt hon kunde se var Stephanies grotta till sovplats. Hon låg ihop krupen med en kudde över huvudet och täcket upp dragit över halva kudden. Man kunde nätt och jämt urskilja delar utav hennes ansikte om man lade sig precis i jämnhöjd. Hon verkade alltid sova så om det var någonting som störade henne. Det fick henne att slappna av.

Aarin återgick till sin bok med halvt intresse. Det skulle dröja några timmar till innan hon skulle säga "Nox" och slutligen somna in.

*~oOo~*

"Vart är mina benskydd? Helvete! Vart är de?"

Aningens förvirrad utav trötthet satte sig Aarin upp och gnuggade sig i ögonen innan hon såg på den hel blåa varelsen som panikslaget rotade igenom sin koffert. Det tog några sekunder för henne att inse att det var Stephanie som hade förlagt någonting. Igen.

"Vad är klockan egentligen?" gäspade Aarin trött och försökte gnugga den sista sömnen ur ögonen.

"Kvart i sju. Du har en halvtimme på dig om du vill äta frukost innan." kom från kofferten där Stephanie sökte så noga att man knappt såg hennes röda hår. Så djupt letade hon.

Aarin nickade gillande, det var precis lagom med tid för henne att fräscha upp sig själv innan de skulle i alla fall försöka äta någonting till frukost. Sagt och gjort, 20 minuter senare drog hon hårborsten genom håret en sista gång och kände sig relativt klar. Väl ute ur deras gemensamma badrum fann hon Stephanie på sin säng med en kudde över ansiktet. Häpnadsväckande nog blev hon inte förvånad.

"Får man fråga vad du gör?"

"… kunde inte hitta benskyddet." kom det halvt kvävt genom kudden.

"Vet du vart du hade den sist?" försökte Aarin hjälpande.

"Jobbar på det."

"Jaså, det gör du minsann?" Hon höjde ett tvivlande ögonbryn.

"Ja. Om du ursäktar mig nu så tar jag och dör lite innan nästa panikångestattack kommer. Tack."

"Fåna dig inte nu, Steph." Aarin drog bort kudden och slängde den i hennes väninnas mage. Hårt.

"Ouch!"

"Har du verkligen kollat igenom hela rummet?" Aarin satte sig ned på huk och spanade in under de fem sängarna.

"Steph…" kom plötsligt från en utav sängarna.

"Ja, Sam?"

"Har du kollat under din pyjamashög?" Aarin såg nyfiket på Stephanie när hon slängde sig över klädhögen likt ett rovdjur. Hade de missat det ultimata stället?

"ÅH!"

Tydligen.

"Tack, Sam. Du har räddat mitt liv!"

"Ingen orsak, men-"

"Nej, jag tror inte du förstår hur tacksam jag är!"

"Ja,ja. Men alltså-"

"Vad skulle jag göra utan dig? Min kära vän, min-"

"OKEJ. Men kan ni dämpa er nu, tack? Samtliga försöker sova."

Aarin insåg att det var bäst att flyfältet när Samantha var på sådant humör. Hon grep snabbt tag i sin rödhårige vän och baxade ut henne ur rummet.

"Woah, någon vaknade visst på fel sida."

"Jag tror inte att sidan spelar någon roll eftersom hon planerade att sova minst en timme till."

"Hmpf." Fnös Stephanie med näsan i vädret. "Vissa andra stödjer sitt elevhem och går upp i gryningen bara för en uttagning."

"… Du kunde inte heller sova inatt, eller hur?"

"Inte en blund." De log mot varandra innan de gav tummen upp med en förlöjligande min. Likheten mellan dem hade slutat förvåna dem för länge sedan.

*~oOo~*

Väl nere vid den stora salen var det likt Aarin fruktat. Hon kunde inte få ner en bit.

"Kom igen, lite earl grey kan du väl åtminstone försöka dricka?" försökte den något kortare flickan undertiden som hon sköt en bägare över bordet.

"Nej, tack. Jag är inte sugen." svarade Aarin uppriktigt.

"Jag vet att du vill ha. Kom igen nu, Aarie…"

"Tack, men det är bra. Och du vet att det där smeknamnet är fånigt. Mitt namn är för kort för sånt."

"… driiick mig Aaaarie. Drick mig!"

"Nej."

"Driiiiiick mig, Aaaaaarie!"

"NEJ."

"Fan vad tråkig du är." muttrade Stephanie surt och fortsatte oengagerat att tvinga i sig sin egna halvätna macka. Tystnad lade sig mellan de två.

"Hör du?"

"Va?" Aarin vände åter uppmärksamheten mot vännen.

"Det låter som det rinner… Läcker din bägare?"

"Min?" Koppen lyftes och inspekterades. Ingenting.

"Men lyssna, det låter från den." Stephanie lutade sig över bordet, vilket fick Aarin att också börja undra över det hela. En nick mot bägaren fick henne att försiktigt luta sig ned mot den. Men hon kunde inte höra någonting alls. Ingenting förutom hennes eget hjärta som slog, Stephanies andetag nu när hon var så nära.

Ingenting förutom,

"DRICK MIG, AARIE!" Aarin hoppade skrämt till, var det någonting Stephanie hade så var det en stark röst.

"Helvete!" morrade hon irriterat när den värsta chocken lagt sig. Hennes så kallade vän log pillemariskt och blev plötsligt väldigt upptagen med sin egen frukost igen.

"Fine. Jag tar väl thét då." hon tog snabbt bägaren till sig och tog en klunk utav den varma drycken. Förvarma drycken. Aarin lyckades bränna tungan ordentligt.

"Oh, den grimasen skulle göra sin rätt på bild."

"Jag skulle se ut som ett fucking troll."

"Va? Dricker du rom?" Aarin, som precis vågat sig på en ny klunk satte nu hela i fel strupe. Vilket resulterade i kvävda skrattanfall från de båda.

"Vaddå 'dricker rom'?" Hon fick hosta en gång till för att fria luftgångarna helt. "Är du helt döv eller?"

"Döv? Det är ju du som, heick, inte kan prata ordentligt. Åh nej! Jag har fått, heick, hicka!"

"Rätt åt dig." Hon visste att Stephanie ofta fick hicka om hon skrattade för mycket, vilket var bra då hon nu skrattat på Aarins bekostnad.

*~oOo~*

När de tillslut stod nere vid planen, med alla skydd på, kände Aarin hur klumpen hon haft i halsgropen hela morgonen drog sig nedåt. Nu värkte hela magen utav oro.

Två minuter innan kvart i infann sig Wade, även han helt klädd i blått. Prick kvart i kom Davies. Det var dags.

Efter all rutininformation och försäkran om att de i laget inte hade någon förtur var tiden inne för uttagningen. Det var inte många där i år då eleverna var väldigt nöjda med laget. Det var vara en eller två personer som sökte till de gamla platserna. Resten var där för slagmanspositionerna och vaktarplatsen, de hade blivit helt lediga i år då de föregående eleverna lämnat Hogwarts bakom sig. De var just dessa platser som de tre vännerna var ute efter.

Trots att det nu var september höll fortfarande sommarvärmen i sig, någonting Aarin gladdes åt när hon kände de första vindarna väl uppe på kvasten. Hon blev snabbt instruerad utav lagkaptenen att hon skulle få samarbeta med de olika som sökte till slagman. Jagarna skulle i sin tur turas om att ta klonken från varandra och försöka göra mål mot vaktarna.

Efter en jäkla massa slit från Aarin sida passerade slutligen timmen utan allt för många tabbar. Hon hade helt glömt bort hur det var att vara slagman utan Stephanie som partner.

"Bra jobbat allesammans. Ni kan gå och byta om nu. Kom tillbaka hit sedan."

Den lilla gruppen utav blåklädda elever rörde sig snabbt mot omklädningsrummen. Alla var de upprymda och nervösa, men stämningen var trots detta god. Aarin kände sig trygg med tanken på att det antagligen inte skulle bli något tjafs om vilka som blev valda. Ravenclawelever lärde sig tidigt att hjälpa varandra då studienivån ökade drastiskt med varje årskurs. På så sätt utvecklade de alla ett speciellt band till varandra.

Väl tillbaka ute på planen hos Davies kände Aarin hur nervositeten åter fick tag om henne med sina lömska klor. Hon kände kort sagt för att kräkas.

"Eftersom vi gick över tiden lite tänkte jag ta detta snabbt. De som jag vill stannar här är: Bradley, Chambers, Chang, Campbell, Cooper och L-Lacroix…? Ja. Ni andra hoppas jag återse nästa år då det vore en skam mot er talang annars." Aarin fastnade ett ögonblick i Davies otroliga colgateleende att hans ord nästan inte sjönk in. Hade han, hade han verkligen sagt!

"Det uttalas faktiskt Lacroååx. Vänta lite, betyder det..?" Wade hade tydligen också haft fokusen på vift.

"HERRE GUD, JA!" tjöt Stephanie till, hon hade uppenbarligen insett betydelsen utav det deras lagkapten sagt. Det dröjde inte länge innan både Aarin och Wade anslöt sig till hennes improviserade lyckodans. De andra i laget kunde inte snart inte hålla sig för skratt, till och med Cho Chang fnissade gott åt deras lilla uppvisning.

"Okej, lyssna nu. Ni är alla tre väldigt duktiga, men det som fick mig att välja er är ert samspel. Bevara det. Men tro inte att ni kommer lindrigt undan, det blir stenhård träning i år. Uppfattat?"

"JA, HERR KANTARELL." de gjorde alla tre honnörer, vilket fick Chambers att vika sig dubbel utav skratt.

"Kantarell..?" Davies såg misstroget mellan de tre nya medlemmarna och de gamla, vilka alla skrattade åt honom.

"Ja, alltså i en julkalender så säger… äsch. En mugglargrej helt enkelt." bortförklarade Stephanie när Davies såg bara mer och mer förvirrad ut.

"Har inte ni lektion nu?" Bradleys påpekande fick de alla tre att grimasera. Deras lektion i förvandlingskonst hade redan börjat. Panik!

*~oOo~*

Med andan i halsen stormade de in i lektionssalen. Klassen följde dem nyfiket, alla visste anledningen till deras försening. McGonagall såg inte road ut över deras ankomst.

"Jag är förvånad." Då Wade hade bäst kontakt med McGonagall bestämde sig Aarin och Stephanie att det var bäst att ligga lågt och smyga till de lediga platserna och låta honom sköta smörandet.

"Vi ber ödmjukast om ursäkt, professorn. Det var inte all vår avsikt att låta vårt nöje för quidditch störa den viktiga tiden utav lärande." Att McGonagall uppskattade quidditch var ingen nyhet, ett säkert kort att spela.

"Så det är den dagen idag." Wade satte sig ned på den nu enda lediga platsen och väntade på frågan som han var säker på skulle komma. "Nå, hur gick det?"

"Ni tittar nu på tre utav Ravenclaws stolta quidditchspelare." jubel bröt ut så fort orden undkommit Wades läppar, även McGonagall såg inte helt missnöjd ut.

"Vilken placering har ni?" frågade en utav Weasley bröderna Stephanie.

"Wade är vaktare… jag och Aarin är slagmän." svarade hon med ett leende. Aarin gjorde en grimas och formade ett enkelt V med fingrarna.

"Oh my, det verkar som vi har fått konkurrens." han log mot de båda.

"I alla fall." Uppmärksamheten vändes snabbt mot McGonagall. "Jag vill att ni alla slår upp sidan 36 i läroboken." Det blev en paus med väldigt mycket ljud från pappersvänding. "Som ni ser är det en bild på både en grip och en sfinx. De har båda med uppgiften ni nu kommer få jobba med under de närmaste två veckorna. Ni kommer bli tilldelad en parter som ni skall arbeta med under denna tid. Ja, Weasley, tilldelad. När två veckor har gått kommer ni redovisa en komplett förvandling utav er partner till något liknande." Hon nickade mot boken som låg framme på katedern. "Gärna med fler former och djurtyper då jag kommer ta hänsyn till övergång mellan de olika delarna."

Eleverna såg på varandra i tystnad, detta var ganska stort. Visst att de förvandlat vissa delar utav varandra till annat, men hela kroppen? Det skulle krävas mycket träning och koncentration.

McGonagall nickade gillande och rörde sedan lätt vid några små runda bollar Aarin inte ens tagit någon notis vid innan. De flög alla ut till var och en utav eleverna, där de sedan ändrade form och färg.

"Se så, hitta er partner nu och sätt igång." det blev genast ett fastligt liv när alla började omgruppera sig. Wade hamnade tydligen med en Weasley, Eren med den andra, Samantha med Carly och Stephanie skulle vara med Whitney Navarro, även hon en god kamrat från Gryffindor. Aarin själv skulle arbeta tillsammans med en kille som hon knappt pratat med förut. Hon kunde inte ens minnas hans namn.

"Aarin Campbell." presenterade hon sig och sträckte ut en hand. Han tog den stadigt i sin.

"Darnley. Phillip Darnley." hon besvarade leendet han gav och skakade handen. Darnley var relativt lång, lagom muskulös med korpsvart fluffigt hår som passade honom väl. Hans ögon var grönt matta.

"Så, Campbell. Några förslag? Hur vill fröken se ut?"

"Vingar! Jag vill ha vingar." svarade Aarin direkt, att kunna flyga var någonting hon alltid drömt om.

"Okay…" Darnley log halvt förvånat över hennes snabba svar. "Jag kan dock inte lova hur användbara de kommer att bli, bara så du vet. Vore nog även obehagligt om du flög ut mitt under redovisningen." han hade tydligen förstått hennes mening med vingarna. Hon skrattade gott åt taken på den redovisningen och kände sig lättad över, humor verkade han i alla fall ha.

"Det vore häftig redovisning! Men du själv då?"

"Tjaa… Jag vet inte, ett lejonhuvud kanske?"

"Oh, inte alls originellt, nej, nej…"

"Vaddå! Du vill ju ha vingar, eh, eh?"

"Men det har inget med mitt elevhem att göra!" försvarade sig Aarin och försökte att inte tappa masken under deras så kallade argumentation. Hon lyckades nästan.

"Åh, nej. Klart att det inte gör… Försök inte!" fortsatte Darnley och petade henne i sidan. Aarin fnissade till och fylldes med en glädje som gjorde henne lugn. Hon gillade redan sin arbetspartner. Deras ögon möttes. Hon blinkade till, det var någonting. Darnley, det var någonting med honom som påminde henne om… vad? Det var någonting fruktansvärt bekant med honom. Någonting från när hon var mindre. Hon visste vad det var men kunde bara inte sätta fingret på det…
Simply because you can breathe, doesn't mean you're alive, or that you really live.
Which came first, the music or the misery?

Användarvisningsbild
Mello
Mugglare
 
Inlägg: 43
Blev medlem: mån 19 jul 2010, 15:50
Ort: Stockholm
Blogg: Se blogg (11)


Re: Tillsammans är man mindre ensam

Inläggav Ha<3Gi ons 21 jul 2010, 15:26

Oooh!

Good!
"To fight like a girl is to death and without mercy."
// Emilie Autumn.

“This isn’t the end of the war. It hasn’t even started yet.”
// Vox, the female elven warrior © Ha<3Gi

Användarvisningsbild
Ha<3Gi
Trolldomsminister
 
Inlägg: 8341
Blev medlem: sön 25 jan 2009, 19:38
Ort: Någonstans mellan The Wizarding World och Middle-Earth :D
Blogg: Se blogg (26)


Re: Tillsammans är man mindre ensam

Inläggav Mello ons 21 jul 2010, 17:15

Why thank you dear!
Simply because you can breathe, doesn't mean you're alive, or that you really live.
Which came first, the music or the misery?

Användarvisningsbild
Mello
Mugglare
 
Inlägg: 43
Blev medlem: mån 19 jul 2010, 15:50
Ort: Stockholm
Blogg: Se blogg (11)


Re: Tillsammans är man mindre ensam

Inläggav ni-vet-vem ons 21 jul 2010, 22:34

Älskar verkligen hur du skriver! Denna ficen har redan hamnat på min topp fem lista över bästa ff:s!
Du har fått med mycket humor - precis min sorts humor, satt och flina typ hela tiden - och skriver på ett målande vis med ett bra ordförråd! Du har verkligen formaterat storyn bra!
Den är även spännande och har en mycket intressant story. Det känns som om du har hela storyn klar för dig redan nu!
Vill verkligen se vart detta ska leda och älskar karaktärerna! Man vill liksom hela tiden läsa mer och få ta en del utav deras liv, samt lära känna dem. Verkar vara stört sköna typer som verkar vara mer eller mindre min typ (; (Synd att de inte är verkliga bara)
Älskar även att du fått med mina två älsklings-karaktärer ur Harry Potter böckerna, Fred & George.
Skriv mer typ Nu! Vill läsa!
Dear silly people, whoever said words can never hurt you? Obviously, Avada Kedavra and Crucio can.

Användarvisningsbild
ni-vet-vem
Drake
 
Inlägg: 367
Blev medlem: tor 01 jul 2010, 02:25
Blogg: Se blogg (0)


Nästa

Återgå till Harry Potter-fan fiction

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 2 gäster

cron