USER_AVATAR
Eilonwy
Trolldomsminister
 
Inlägg: 6469
Blev medlem: sön 15 feb 2009, 15:12
Blogg: Se blogg (19)
Arkiv
- augusti 2012
Hejsan!
   tis 21 aug 2012, 12:53

+ november 2011
+ oktober 2011
+ augusti 2011
+ mars 2011
+ februari 2011
+ januari 2011
+ december 2010
+ november 2010
+ oktober 2010
Vänner

St Harry och Drake

Permanent länkav Eilonwy mån 15 aug 2011, 18:07

Harry hade alltid varit en smal pojke. Även som liten, då de andra barnen praktiskt taget sett exakt likadana ut, hade han varit nästan hälften så bred som dem. De människor som såg honom på gatan antog ständigt att hans föräldrar lät honom svälta, när han i själva verket åt lika mycket mer än de andra barnen som han var smalare än dem. Vem som helst med Harrys matvanor bortsett från Harry själv skulle bli ordentligt överviktig på nolltid, men Harry kunde lugnt äta fyra hamburgare till lunch utan att växa på mer än längden.
Harrys familj var rik. Dess medlemmar – två föräldrar och tre bröder, bland vilka Harry var yngst – gjorde knappt något i hushållet på egen hand, utan överlämnade allt arbete åt drakarna. Drakarna bestod av cirka tio stycken meterhöga, bevingade ödlor med vassa tänder och förmågan att spruta eld.
Harry kände inte till den exakta historien bakom dem, men han visste att de dykt upp från ingenstans en dag och setts som ”smarta djur”. Resultatet blev att de fick ta hand om hushållet när resten av familjen roade sig. Hur märkligt det än kan låta i våra öron tillhörde det vardagen för människorna i Harrys värld, och ingen ägnade en tanke åt varifrån drakarna kommit från början.
Redan nu kan jag berätta vad du ännu inte anar om berättelsen – Harry levde inte i samma värld som du och jag. Han levde i en värld långt borta där ett gott skratt verkligen förlängde livet på det vis att lyckliga människor levde längre än andra. Den världen finns inte mer, men det var kul så länge det varade.
Liksom de flesta andra förblev inte Harry ett barn för evigt, och när han var knappt tjugo år fyllda mötte han Mary. Mary var hans raka motsats – Harry åt (som han alltid gjort) fyra gånger mer än alla i hans närhet och förblev pinnsmal, men Mary åt knappt någonting; ändå var hon fyra gånger större än Harry, som föredrog att hålla sig tyst i bakgrunden när Mary inte kunde sluta prata.
Motsatser attraherar, och ett år efter att de mötts var de både förlovade och upp över öronen förälskade i varandra. De var fullkomligt beroende av varandra – allt de gjorde på tu man hand var att prata om den andre, och ingen av dem kunde förstå att den andre verkligen älskade den ena tillbaka. Och de skulle gifta sig! Allt var så nära perfekt det kunde bli, och när de väl gift sig skulle det bli helt perfekt. Och där, när Harry var lyckligare än han någonsin tidigare varit, börjar historien.
Du förstår, när Harry gick och lade sig en sen julikväll, utmattad efter en lång dags jakt efter en kyrka att utföra bröllopsceremonin i, tog han för givet att han skulle vakna i samma rum och samma säng morgonen därpå. Det gjorde han inte. När Harry vaknade befann han sig i ett enormt rum högst upp i ett torn, i ett slott som låg på en enorm platta som svävade högt ovanför de tjockaste molnen. (Allt detta visste han förstås inte när han skräckslaget såg sig om i det främmande rummet och undrade var han hamnat, men det skadar inte att vi vet det redan nu; när vi kommer längre in i historien vill vi ju trots allt inte få alltför mycket information att hantera på en och samma gång).
Det dröjde timmar innan han vågade sig ut ur det enorma sovrummet och nerför trapporna, men han mötte inga hinder på vägen. Det var mörkt ute och den kalla blåsten fick honom att huttra, men han återvände inte in i slottet. Tvärtom tog han sig framåt, längre och längre bort från det; när han nådde änden på plattan stannade han upp och såg ner på molnen långt under honom.
Om jag hoppar så vaknar jag, tänkte han lugnt. När man faller i en dröm vaknar man alltid.
Men innan han hunnit ta det avgörande steget drogs han bakåt av något, eller någon. Trycket, för att inte tala om tyngdkraften, gjorde att han föll baklänges och nätt och jämnt lyckades ta emot sig med armarna. Vad han såg från marken sekunden därpå var tillräckligt för att vem som helst skulle tappa fattningen och gladeligen rusa utmed gränsen, men Harry var alltför paralyserad av skräck för att kunna göra någonting alls.
Bakom honom (eller framför, det är svårt att avgöra när personen ifråga ligger på rygg och ser saker uppochnervänt) stod en drake lutad över honom, men rök ringlandes ur näsborrarna och tänder lika stora som Harrys knytnävar. Detta var tveklöst den största drake han någonsin sett, men det var inte ens därför den skrämde honom. Draken log.

Detta var min sommarberättelse. Dvs, berättelsen som ersatte En Höstmörkersaga, och den enda berättelsen jag orkade skriva på från början till slut den här sommaren. Och ja, jag tror det är den flummigaste handling jag någonsin använt mig av - vändpunkten i den här berättelsen har nämligen inte kommit än. And believe me - it's good! (enligt mig. men så är jag också världshistoriens flummigaste människa).

"Even the darkest night will end and the sun will rise."
1 kommentar Läst 2144 gånger
Kommentarer

Re: St Harry och Drake

Permanent länkav Ha<3Gi tis 16 aug 2011, 08:20

Haha, tänker du publicera hela, så ska jag läsa den! ^^
"To fight like a girl is to death and without mercy."
// Emilie Autumn.

“This isn’t the end of the war. It hasn’t even started yet.”
// Vox, the female elven warrior © Ha<3Gi
Användarvisningsbild
Ha<3Gi
Trolldomsminister
 
Inlägg: 8341
Blev medlem: sön 25 jan 2009, 19:38
Ort: Någonstans mellan The Wizarding World och Middle-Earth :D
Blogg: Se blogg (26)

Vilka är online

Medlemmar online: Inga registrerade användare